Elin

Ibland har jag så svårt att bara sätta mig ner en stund. Idag var ett bra ex. dagen bestod av att: plugga, lagat mat, handlat, tagit hand om barnen mm och när middagen var över så dammsög jag och sen gick vi ut. Jag la mig på solstolen och sa åt cassandra att nu skulle jag minsan vila, detta var min stund . Jag vet att jag måste orka med sövningen av alla 3 barn också. Men när jag ligger där så börjar jag titta på bredhögen Som behövs staplas för att den ska torka. -det vore bra om jag börjar med det nu så blir det inte lika mkt för Jim och mig sen. Men vänta nu! Jag skulle ju inte göra nånting, jag skulle vila! 

För mig handlar detta om 2 saker. En vana och en stressreaktion. Jag har en vana att alltid göra någonting- det har jag lärt mig från min uppväxt. vanan att alltid göra nånting blev ännu värre när vi bodde på en renoverings gård med hästar-där fanns det jätte mycket att göra hela tiden och tog man rast då hann man inte med allt som behövdes göras! En stressreakrion uppstår också i mig pga barnen, de vill mig nått hela tiden. Så fort man sätter sig för att vila så har nån ramlat, behöver hjälp på toa, vill ha hjälp med nån leksak, de börjar slåss mm. Det har utvecklats till en stressfaktor- det är helt enkelt onödigt att sitta ner du måste ändå resa på dig igen! 

Men den här dagen var jag stark nog och VALDE att bredhögen kunde vänta-”ingen dog av att jag lät bli den ” , realistiskt så kan den vänta helt enkelt! Men min första reaktion är ju så klart att det tar emot när jag tänker låta bli. Men jag lät känslorna komma och sen ignorerade jag de! I slutändan kändes det bra!